Kort ingress

Denna text beskriver hur hela den efterföljande behandlingen på bipolärmottagningen har baserats på ett erkänt missförstånd den 2 juli. Trots att litium fungerade stabiliserande och höll mig symtomfri under våren har behandlingsfokus skiftat till nya diagnosantaganden, bristfälligt dokumenterade utredningar och kraftigt varierande bemötande. Det här är en övergripande genomgång för att ge en tydlig bild av situationens utveckling.

Förklaring – koppling till del 1

Den här sammanfattningen tar vid där IVO-anmälan del 1 slutar. I del 1 beskrivs händelserna den 2 juli, inklusive det missförstånd som uppstod hos läkare 3 och den efterföljande felbedömningen av läkare 4. Alla senare behandlingsbeslut på mottagningen har utgått från dessa två felaktiga antaganden. Därför inleds denna del med orden ”efter den 2 juli”.

Efterföljande behandling – övergripande sammanfattning

Efter den 2 juli 2025 uppstod en situation där jag, på grund av stress och utebliven mat, inte fick i mig något litium. Detta ledde till en hypoman episod. Det är viktigt att påpeka att litiumbehandlingen fungerade väl under våren: jag låg stabilt inom rätt värden och hade ingen hypomani vid den tidpunkt då jag normalt brukar få återkommande episoder.

Det efterföljande behandlingsarbetet har dock kommit att baseras på ett missförstånd från läkare 3 och en felbedömning av läkare 4. Detta missförstånd har redan erkänts av läkare 3. Trots detta har hela handläggningen fortsatt att utgå från samma felaktiga antaganden.

Huvudpunkter:

• Felaktigt behandlingsfokus:
Efter den 2 juli ville överläkare 2 behandla mig med långtidsverkande Quetiapin, trots att jag flera gånger påtalat att min beroendesjukdom alltid måste sättas främst, då den är potentiellt livshotande. Vi kom överens om fortsatt litiumbehandling till februari 2026 – men denna överenskommelse ändrades vid nästa besök, då överläkaren istället bedömde mig som schizofren och föreslog Abilify.

• Ny utredning utan motivering:
För att få fortsatt litium krävdes att jag gick med på en ny utredning av både bipolär diagnos och personlighetsstörningar. Jag har aldrig fått en tydlig förklaring till varför en sådan personlighetsutredning behövs. Utredningen beställdes av mottagningen eftersom de nu ifrågasätter sin egen ursprungliga diagnos.

• Körkortsfrågan framfördes som argument:
När jag försökte förklara varför jag tror att jag är bipolär avbröts jag av överläkare 3, som mycket tydligt sa:
”Är du medveten om att bipolär sjukdom kan vara skäl för återkallelse av körkort?”
Detta framfördes mitt under en diagnostisk diskussion och upplevdes som både ovidkommande och pressande. Jag svarade direkt att det är just därför jag behöver litium – eftersom litium fungerat stabiliserande och förebyggt hypomani.

• Bristande journalföring:
När jag hänvisade till den tidigare utredningen uppgav överläkare 3 att den var ”väldigt dåligt dokumenterad”. Detta innebär att mottagningen inte kan följa upp sin egen diagnosgrund. Eftersom litium är en riskmedicin innebär detta att jag i praktiken kan ha stått på en potentiellt felaktig behandling i upp till ett år.

• Utredning av närstående som inte går att genomföra:
Överläkare 3 har begärt att intervjua mina närstående. Ingen av dem känner sig trygg med att medverka på grund av hur de uppfattat att jag blivit bemött. Därmed kan inte den utredning som mottagningen själv vill göra genomföras.

• Inkonsistent bemötande och kommunikation:
Överläkare 3 har meddelat att han inte kommunicerar via 1177, vilket försvårar kontaktvägarna.
Vid våra tre besök har hans bemötande varierat kraftigt:

– Första besöket (före IVO-anmälan): han avbröt mig med körkortsresonemanget och uppträdde på ett sätt som gjorde mötet otryggt.
– Andra besöket (efter IVO-anmälan): han var lugn, saklig och respektfull – en markant kontrast mot det första mötet.
– Tredje besöket (också efter anmälan): när jag tog upp missförståndet från den 2 juli och frågan om jäv tappade han behärskningen och stod och skrek på mig. Detta gav intrycket att han inte tolererar kritiska frågor eller ifrågasättanden, vilket väcker oro kring objektivitet och professionalitet i utredningen.

Sammanfattande slutsats

Mottagningen baserar sina nuvarande åtgärder på ett erkänt missförstånd från den 2 juli. De ifrågasätter sin egen diagnos men saknar tillräcklig dokumentation för att följa upp den. Behandlingen som fungerade – litium – ifrågasätts utan tydlig medicinsk grund.
Sammantaget har detta skapat en otrygg och svåröverskådlig behandlingssituation för mig som patient.

Vill du ta del av anmälan med namn på läkarna så maila [email protected] och ange diarienummer 251202-000016. Anmälan är offentlig handling som vem som helst kan ta del av och distribuera fritt. Anmälan är anonymiserad vid publicering på webben för att jag inte skall riskera förtal.

Jag håller mig till att kalla de olika läkarna vid nummer. I denna anmälan förekommer läkare 1, läkare 3 och läkare 4 samt överläkare 1 och sköterska 1. I del 2 som jag kommer posta senare förekommer läkare 1, 3 och 4. Överläkare 1, 2 och 3. Administrativ chef 1 samt sköterska 1. Det är dessa som kommer anmälas i steg 2 och jag har gott om dokumenation i meddelanden på 1177 samt i samtal och känner mig säker på att IVO kommer rikta relativt omfattande kritik mot mottagningen och enskilda personer.

IVO-ANMÄLAN

(Period: Hösten 2024 – 2 juli 2025)
Till: Inspektionen för vård och omsorg (IVO)
Ärende: Klagomål gällande läkare 4, Bipolärmottagningen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Klagande: Peter, 661108-XXXX

Avgränsning av ärendet

Denna anmälan avser enbart händelser från min första kontakt med Bipolärmottagningen hösten 2024 fram till och med läkarbesöket den 2 juli 2025.
Reaktioner efter detta datum ska inte påverka bedömningen eftersom de var en direkt följd av bemötandet och besluten den 2 juli.

1. Bakgrund – beroendesjukdom och särskild sårbarhet

Jag har över tolv år i drogfrihet efter ett trettioårigt missbruk. Under dessa tre decennier genomgick jag:
• upprepade avgiftningar
• akuta ambulansutryckningar
• psykiatriska bedömningar
• slutenvård
• livshotande situationer

Missbruket präglade hela mitt vuxna liv och skapade en långvarig traumatisk livssituation.

1.1 Personlighetsdrag som konsekvens av missbruk

Det är viktigt att klargöra att eventuella personlighetsdrag jag uppvisar är:
en konsekvens av trettio års missbruk och extrem livsinstabilitet – inte orsaken till missbruket.
Detta bekräftades också av läkare 1 under utredningen.

1.2 Tidigare vårdkontakter – alltid i akuta beroendesammanhang

Cirka 99 % av alla mina tidigare läkar- och psykiatrikontakter har skett i samband med:
• akut beroende
• intox
• avgiftning
• nödsituationer
• allvarliga psykiska kriser

Jag har nästan aldrig haft planerade och trygga vårdmöten. Därför innebär varje läkarbesök:
• stark oro
• rädsla för felbedömning
• rädsla för avvisning
• en extrem beroendeställning

Efter kraschen hösten 2024 tog det tre månader innan jag vågade söka hjälp.

2. Vårdcentralen – första hjälpsökandet

Jag sökte för återkommande psykiska krascher. Psykolog på vårdcentral och en läkare utförde en bipolär- och personlighetsscreening.

2.1 Avvisad av personlighetsteamet

Screeningen skickades vidare till Personlighetsteamet (Personlighetsmottagningen) vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. De gjorde en remissbedömning och kom fram till att:
• underlaget inte gav tillräckligt stöd för personlighetsstörning
• personlighetsspåret därmed avslutades
• de tog inte emot mig

Detta var en central del av min utredningshistorik.

2.2 Felaktigt remissunderlag till Bipolärmottagningen

När remissen sedan skickades vidare till Bipolärmottagningen:
bifogades personlighetsscreeningen ändå – av oklar anledning.

Det innebar att:
• personlighetsspåret återuppstod i remissmaterialet
• utan information om att specialistteamet redan avfärdat det
• och utan att jag själv fick se remissen

Detta skapade ett felaktigt underlag som senare läkare kan ha baserat beslut på.

3. Bipolärmottagningen – hösten 2024

Jag träffade läkare 1, ST-läkare under överläkare 1. Han:
• tog min beroendesjukdom på allvar
• förstod min symtombild
• var respektfull och trygg
• lovade psykologkontakt

Han konstaterade:
• bipolär sjukdom typ 2
• vissa autistiska drag kopplade till livshistoriken
• att personlighetsdrag kan vara missbrukets konsekvens, inte orsak

I vårt avslutande samtal nämnde han sjukersättning som en möjlighet, men jag tackade nej.
Kort därefter försvann han ur ärendet.

4. Utredningen – korrekt och entydig

Teamet under överläkare 1 fastställde diagnosen bipolär sjukdom typ 2.
Inget i journalen före 2 juli motsäger diagnosen.

5. Behandling hos läkare 2

I december ökades litium till 8 tabletter/dag, vilket gav:
• litiumvärde över 0,8
• medicinsk trötthet
• fördjupad depression

När dosen sänktes återhämtade jag mig.
Den ”uppvarvning” som noterades i februari var en normal stressreaktion, inte hypomani.

6. Stabil litiumbehandling – 4 april

Prov visade:
• 0,54 mmol/l – stabilt och utan biverkningar.
Jag mådde bra.

7. Besök hos läkare 3 – 26 april

Jag sade att jag befann mig i en ”uppvarvningsperiod”, vilket för mig betyder:
• en återkommande tidsfas i sjukdomsförloppet
• inte ett akut uppvarvat tillstånd

Jag var helt normal den dagen.
Läkare 3 missförstod uttrycket och tolkade det som att litium inte fungerade.

7.1 Sjukersättning – misstänksamhet utan grund

Jag redogjorde för tidigare läkares rekommendationer, där:
• läkare 1 nämnt sjukersättning
• läkare 2 föreslog att starta processen direkt
• jag tackat nej båda gångerna

Trots detta blev läkare 3 misstänksam när ordet kom på tal.

7.2 Ovanligt snabb ombokning

Efter henne fick jag ny tid samma dag – hos läkare 4.
Sköterska 1 berättade att han var beroendeläkare.
Jag blev lättad och hoppfull eftersom jag trodde att jag äntligen skulle få träffa någon som förstod både bipolaritet och beroendesjukdom.

8. Läkarbesöket hos läkare 4 – 2 juli (kärnan i anmälan)

8.1 Förhandsbeslut innan mötet

Det första han sade var:
”Jag har gått igenom hela din journal… vi vill sätta ut litium för att studera dig utan litium.”

Detta innebär att han:
• ifrågasatte diagnosen
• föreslog utsättning av litium
• hade fattat behandlingsbeslut

innan han ens träffat mig.

Formuleringen ”vi vill” väckte omedelbart frågan:
Vilka ingår i detta ”vi”? Vem hade deltagit i beslutet innan patientkontakt?

8.2 Chocktillstånd

Den lågaffektiva, avfärdande tonen gjorde att jag hamnade i chock. Min upplevelse var:
• att behandlingen som gett stabilitet höll på att dras undan
• att min trygghet rasade
• att min sjukdom inte togs på allvar

Detta försämrade min förmåga att föra dialog.

8.3 Troligen byggt på missförstånd

Han återkom till samma ”uppvarvningsmissförstånd” som läkare 3 gjort.
Eftersom han inte gjorde egen anamnes är det troligt att han byggde på hennes feltolkning.

8.4 Felaktiga uppgifter om biverkningar

Han hävdade ”betydande biverkningar”, trots att journalen visar:
• mild tremor vid insättning
• mildt illamående
• trötthet vid 0,8-nivå i december
• inga biverkningar våren 2025

8.5 Felaktiga antaganden om impulsivitet och ekonomi

Han skrev att jag ”lider ekonomiskt” – felaktigt.
Han påstod att ett två månader långt övervägande om ett köp var ”impulsivt”.

Klinisk kontrast – faktiska hypomanaköp:

Hösten 2023
• köpte elektronik för 50 000 kr på 5 minuter
• tog kredit samtidigt

Hösten 2024
I ett spontant infall efter att en medarbetare inte ville köra skåpbil ringde jag bilsäljaren direkt och sa:
”Jag vill ha en svart bil med automatlåda.”
Inom 30 minuter fick jag offert → accepterade direkt → skrev under digitalt → tog taxi för att hämta bilen jag aldrig sett.
Den kostar idag 4–5 000 kr/månad och står oanvänd.

Detta är hypomani – inte ett 20 000 kr-köp över två månader.

8.6 Kommentar om ”alkohol och benzo”

Han gjorde en kommentar om ”alkohol och benzo” som saknade sammanhang.
Det skapade oro:
• Hade han läst beroendejournaler från Nordhemskliniken?
• Vilken journalinformation låg till grund för beslutet?

8.7 Bemötande

Bemötandet var:
• lågaffektivt
• nedlåtande
• avfärdande
• utan förståelse för beroendesjukdom
• utan intresse för dialog

9. Konsekvenser efter 2 juli

Efter mötet utvecklade jag:
• ångest
• oro
• sömnsvårigheter
• nedsatt arbetsförmåga
• förlorad tillit till behandlingen

Allt som direkt följd av bemötandet och de förhandsbeslut som tagits.

10. Mottagningens efterföljande agerande

Vårdenhetsöverläkaren och patientsäkerhetsombudet agerade korrekt.
Läkare 3 bad om ursäkt för missförståndet. Jag accepterade detta.

Denna anmälan avser därför endast läkare 4 och hans agerande 2 juli.

11. Frågor jag begär att IVO besvarar

Diagnos & behandling

1. Vad i journalen stödjer att diagnosen bipolär typ 2 är felaktig?

2. Är det god vård att fatta beslut om litiumutsättning innan läkaren träffat patienten?

3. Är det god vård att ifrågasätta diagnos och föreslå litiumutsättning i samma möte utan anamnes?

4. Vilket kliniskt underlag stödjer beslutet?

Beroendesjukdom

5. Har hänsyn tagits till min trettioåriga beroendehistorik och medicinkänslighet?

Journalåtkomst

6. Har läkare 4 tagit del av journaler från Nordhemskliniken innan mötet? Om ja – vilka?

Remissmaterial

7. Byggde han sina slutsatser på personlighetsscreeningen som bifogades av misstag? Jag har inte fått se remissen.

”Vi vill sätta ut litium” – ansvarsfördelning

8. Vilka personer eller funktioner omfattas av formuleringen ”vi”?

Rimlighetsbedömning

9. Är min reaktion – givet min bakgrund och historik – att betrakta som normal och begriplig i den situation som uppstod den 2 juli?

12. Sammanfattning

Jag begär att IVO granskar läkare 4s:
• förhandsbeslut om behandling
• felaktiga antaganden
• bristande anamnes
• bristande förståelse för beroendesjukdom
• felaktiga journaluppgifter
• nedlåtande bemötande
• de konsekvenser detta gav

Denna anmälan avser endast händelserna den 2 juli 2025.